Jag har aldrig suttit barnvakt. Jag har få nära vänner som har barn. Av mina två närmsta syskon är jag först ut med bli förälder. Jag har över huvud taget inte haft särskilt mycket med barn att göra.
Det är en gnagande oro, en liten sådan men ändock en oro, att jag umgåtts så pass lite med barn och än mindre haft ett i min famn i någon större utsträckning. Snart är jag själv pappa till ett barn. Varje dag. Det är ofattbart stort och samtidigt ganska läskigt när jag tänker på det. Som nu.
3 kommentarer:
Det är lugnt; jag har massor av småsyskon och har vaktat och bytt blöjor på dem och andra ungar till och från sen jag var sex, utan att egentligen ha någon som helst lust eller vara särskilt intresserad. Och de sköter sig rätt mycket själv, bara man vänjer sig vid ljudet. De dör nästan aldrig.
Haha! Plötsligt händer det.
Hey, det var samma för mig. Jag kunde knappt umgås med barn alls. Men man lär sig. Den hårda vägen förvisso, men man lär sig.
Skicka en kommentar