Beskedet

Det var självklart för oss att genomföra graviditetstestet tillsammans. Vi lever ihop, bor ihop och ska vi också ha barn ihop tycker jag det känns bra om vi får reda på det ihop. Jag är väldigt glad att det blev så. Jag kommer förmodligen aldrig att glömma B:s gapande, frågande och till synes skräckslagna reaktion och hon kommer säkert aldrig att glömma min.

Ibland försöker jag tänka mig in i scenariot att vi inte står där i badrummet tillsammans. Att B istället gör testet ensam och vid ett bra tillfälle, vad nu det är, berättar för mig att hon är gravid. Chocken skulle med all sannolikhet bli lika stor som den jag upplevde i badrummet och glädjen som följde skulle vara densamma. Jag undrar mest hur jag skulle reagera om B gått omkring och vetat om att hon är gravid och hållit på nyheten.

Troligen skulle jag känna mig lite sviken. Beskedet påverkar mitt liv i minst lika stor omfattning som det påverkar hennes och att inte få dela det ögonblicket skulle kännas märkligt. Kanske skulle jag känna en viss orättvisa i att hon vet om att vi ska ha barn men inte jag. Det är svårt att hitta en relevant jämförelse men jag kan till exempel aldrig få för mig att själv gå och köpa ett hus och en dag vid köksbordet leverera nyheten:
- Du. Jag har en sak att berätta. Jag har köpt hus. Du ska bli villaägare.
Jag ljuger om jag säger att jag inte är nyfiken på hur B skulle reagera i det läget, men att överraska henne på det viset känns inte helt sjysst.

Nä, stora och/eller livomvälvande händelser vill jag så långt det går ta mig igenom tillsammans med B. Det gäller inte minst graviditetstest. Att dela lika på föräldraskapet börjar redan där.