Det var fest i min hemkommun. Alla högstadieskolorna hade på nåt vis slagit sig samman för en återföreningsfest modell större. Plågsamt kanske, men jag bestämde mig för att gå ändå. Väl på plats började jag med att snabbt sänka tre flasköl, Carlsberg tror jag minsann det var, för att dämpa min nervositet. Sen fortsatte det i den stilen. Öl blandades med drinkar och en och annan Fernet gled också ner. Trots att jag vet vad Fernet kan göra med mig.
När jag vaknar upp sitter jag i en stol i ett hörn. På förlossningen. Jag är fruktansvärt bakis. Omkring mig tassar barnmorskor och viskar och sneglar. Ingen vill prata med mig. Jag vet inte om det är för att jag stinker så mycket sprit eller för att de helt enkelt inte vet hur de ska närma sig mig.
Det är först nu jag ser att B ligger i sängen som står bredvid mig. På hennes bröst ligger vår nyfödde son.
Jag. Har. Missat. ALLT.
Fan. Fan. Fan. Panik. Hur gick det här till? Vad gjorde jag igår? Hur kom jag hit?
Huvet värker och kroppen vill liksom inte lyda. Jag skäms som en hund när jag försöker närma mig B.
– Du...
Och så vaknar jag äntligen. Det är synd att min första dröm om barnet är en sån mardröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar