Pappaarmar

Jag har aldrig haft några vidare armmuskler att skryta med. Under hela skoltiden kände jag mig klenast i klassen och jag fick ofta hitta andra sätt att hävda mig på än med armstyrka. "Det man inte har i armarna, det har man här." sa läraren Hasse en gång och pekade mot sitt huvud. Hasse kunde aldrig ana att hans ord mer eller mindre skulle bli ett mantra för mig. Ofta upprepade jag hans mening för mig själv när jag hamnade i situationer då muskler spelade roll. Som i omklädningsrummet efter gympan eller på tårtkalasen hos kompisar när det skulle brytas arm.

När jag nu ska bli pappa har Hasses ord på nytt börjat eka. Den här gången önskar jag inte att jag hade mindre i huvudet och mer i armarna för att kunna bryta arm med de tuffa killarna i klassen. Nej, nu handlar det mer om att jag måste orka lyfta och bära mitt eget barn. Många pappor har passerat mig, till synes helt avslappnat, med sitt nyfödda barn liggande på armen och dess huvud i handen. Ungefär som att barnet var en accessoar, en klocka modell större. Jag har imponerat sett på och tänkt att så där casual vill jag också vara innan jag kommit på vilken befängd tanke det är. Jag? Med mina trumpinnar till armar? Det kommer aldrig att gå.

Men det måste gå. Och hur svårt kan det vara? För det första har jag drygt två månader på mig att träna upp mina armar så gott det går. Sannolikheten att det sker på gym är dock liten utan jag kommer snarare jobba mer med armhävningar på vardagsrumsgolvet. För det andra väger ju en bebis inte särskilt mycket till en början utan kommer successivt att växa. Jag räknar kallt med att mina muskler hänger med i den utvecklingen. För det tredje tänker jag att jag kan lära mig att hålla i barnet så där avslappnat. Nån av alla pappor i min närhet kan med säkerhet visa mig sitt knep och sen får jag hitta mitt sätt att kompensera för mina små händer.

Va? Det man inte har i armarna får man ha i huvudet.