I ditt ansikte, tumsugare!

Varken jag eller mina syskon hade napp som barn. Mina syskon använde tummen och själv sög jag på två fingrar, pek- och långfingret, för att finna tröst. Troligen är det härifrån jag hämtat en stor del av min antinappinställning. Om inte vi använde napp, varför ska då A-barnet göra det? Men så slängde vi som bekant prestigen åt sidan för knappa två veckor sedan och testade napp.

Den har gjort revolution. Napp är fantastiskt. Napp är grejen. Vi upplever mindre skrik och gnäll och får också sova mer. Leve nappen!

Samtidigt är jag nyfiken på vad som händer om vi inte jobbar napp. Jag har ju sett vad som tenderar att trösta när den inte är i närheten. Och det är inte tummen. Heller inte två fingrar. Eller tre för den delen. Nä, här jobbas det med hela näven. A-barnet knyter gärna handen och suger på handleden – eller ännu hellre knogarna.

Up yours, liksom. Bara mesar använder tummen.