Jag har varit på fantastiskt dåligt humör under förmiddagen. Det är en olustig känsla som jag inte vill befatta mig med, särskilt nu när jag har ett så pass stort ansvar för en annan människa. Det är obehagligt att komma på sig själv med förbjudna tankar. Jag pallar fan inte mer. Är det här vad det handlar om? Det är inte värt det.
Allt började i morse med att jag vaknade på den erkänt tunga felsidan. Inget kändes roligt. Dagens första blöjbyte blev extra jobbigt. Skrik och gråt, sparkar och gnäll, kläder som inte passade, bajs överallt – och nej, det var inte jag som höll på så. Vid frukosten, där det tidigare morgnar varit rätt lugnt, blev det mer skrik. Med smörgås i ena handen och den andra på A-barnets bröst fick vi till slut lite frukostro. Bara att hälla i sig kaffet snabbt. Man vet aldrig när gråten kommer tillbaka.
Lugnet höll sig sedan över ett femminutersbad innan det var dags igen. Mer gråt. Inget eller ingen tycktes trösta. Aldrig förr har jag känt det skära i mig så som när jag maktlös försöker trösta och dämpa gråt som går över i allt högre skrik. B fick ta över. Mat var vad som gällde. Jag kände mig otillräcklig och värdelös. Som en maskin som bara servar och underhåller utan att få något tillbaka.
Jag klarade knappt att stå ut med mig själv – och hur ska någon annan i så fall kunna göra det? För att bespara alla mitt dåliga humör gick jag och la mig. Mycket pekade på att sömn var den enda tänkbara medicin som gällde.
Timmen senare vaknade jag av matos från köket. Det arga och sargade i mig var som bortblåst. I köket fann jag lunch till mig, en leende sambo och en lugn bebis som spelade ut sitt mimregister.
Klart jag pallar. Det är det här det handlar om. Det här är ju värt allt och mer därtill.
3 kommentarer:
Du får sluta upp med att ge mig magont.. tur att det försvann när jag fortsatte läsa. Och du? vad roligt att pricken på j:et har trillat av. fattade först nu juh =)
Jag ber dig nu att komma ihåg de där allra jobbigaste känslorna, de innan lunchen. För det finns ju en överhängade risk att din leende sambo kommer råka ut för liknande känslor, kanske när dina första dagar hemma är slut. Och då kanske det är du som måste komma hem och låte henne sova och ge henne lunch. Eller iallafall komma ihåg hur mörk det kan vara en kort stund. Och påminna henne att hon visst pallar, för om bara några minuter/timmar/dagar är det värt det igen.
Linn: Förlåt.
Frida: Jag lovar att göra mitt bästa.
Skicka en kommentar