Vi har tittat på tyska Werner Herzogs kultrulle Dvärgar har också varit små som beskrivits som "stor filmkonst" och "ett mästerverk". Då borde jag ju förstå att det blir som det blir. Det här var det märkligaste jag sett. Någonsin.
Ett gäng dvärgar som bor på en anstalt väljer en dag att revoltera. Med förbannad råge. De eldar pelargoner och en höna. De har matkrig och dödar en gris. De korsfäster en apa. När de inte jävlas med dvärgföreståndaren på anstalten jävlas de med två andra dvärgar - som dessutom är blinda. Den största moraliska aspekten rör således knappast att Herzog väljer att kalla ensemblen för dvärgar istället för småväxta. Det hela är så långt ifrån politiskt korrekt man kan komma. Det är vansinnigt. Och det är så sjukt. Men det går inte att sluta titta.
Filmens stora stjärna måste ändå vara Hombre. Hombre är kusligt lik Iprenmannen, garvar nästintill oavbrutet och manar outtröttat på: "Fester! Fester! (Hårdare! Hårdare!)". Vad han syftar på är dock svårt att förstå.
Magnus Ugglas rad att "alla ska ha elaka dvärgar" hemsöker mig nu. Han lär inte mena de här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar