Statistik och déjà vu

15 dagar kvar. Vi är inne i en period då det anses normalt om förlossningen river igång. Det kan egentligen ske när som helst. Om en vecka, i natt, om en timme.

Men så var det ju det där med att ”de flesta förstföderskor går över tiden”. Hade jag fått en femma varje gång jag konfronterats med uttrycket hade jag inte varit rik vid det här laget, men väl skrapat ihop till en hygglig platt-tv på Blocket. Ändå har jag inte läst eller hört någon pålitlig statistik om vad ”de flesta” innebär. Är det 51 procent vi talar om? Eller 90 procent? Och hur många dagar handlar det i genomsnitt om?

Tänker vår unge förresten ta hänsyn till statistiken? Förmodligen inte. Bara för att jävlas lär den försöka ta sig ut imorgon när jag ska 30-firas i efterskott av kompisarna från gymnasie- och högstadietiden. Med ölprovning.

Fan. Min fredagskväll kommer sluta med en utomkroppslig fylla av monumentala mått. Ja, det hoppas jag verkligen inte i alla fall. Jag hoppas vid mitt ofödda barn att det blir lugnt. Att jag kan stå emot och säga nej när bjuddrickat börjar skickas över bordet. Att vi bara smuttar på ölen, nickar mot varandra i samförstånd och sen äter en god middag ihop. Som mogna vuxna gör.

Det är bara det att jag inte kommer på något tillfälle då vi umgåtts så förut. Det enda som letar sig ut från minnesbanken är midsomrarna i skärgårn, nån Finlandskryssning och charterresorna vi gjort tillsammans. Inga torra tillställningar precis.

Fanfanfan. En mycket obehaglig känsla av att jag redan upplevt det här plågar mig. Jag är dock övertygad om att rädslan för vad som kan hända kommer få mig att spotta i glaset i morgon. För tänk OM det blir dags för förlossning. Det skulle vara ett skönt långfinger åt statistiken i så fall.