Jag kör B till ett kräftkalas med 90-tals tema. Jag gör det så gärna, trots att hon egentligen kan ta sig dit på egen hand. Men jag tycker nästan synd om henne. B har klätt ut sig, lyckats fantastiskt bra med det och jag får en glimt av vem hon var åren före millennieskiftet. Inte ska hon behöva åka kommunalt när hon ser ut som hon gör.
I backspegeln ser jag en till ytan hård och tuff tjej, fast jag vet att hon är mjukare inombords. Mascaran hänger svart runt ögon. Mycket svart. Runt halsen svarta läderremmar. Den röda frisyren hon fick klippt häromdagen känns förvånansvärt rätt och -90 idag. I näsan sitter en piercing i form av en liten bil. Till en början trodde jag inte att den satt i näsvingen på riktigt och var tvungen att granska den närmare. Jovisst. Den sitter där. På riktigt. Genom näsan.
Vi kommer ut på E18 och det slår mig att det är som att jag kör min tonårsdotter till en fest. Hon säger att det är lugnt. Att det kommer finnas föräldrar på festen. "Jag SKA INTE dricka. Så mycket. Ja, jag ringer när jag vill bli hämtad. Oroa dig inte."
Men jag oroar mig. Ska hon verkligen klä sig så där? Den stora, oformliga, svarta t-shirten sitter UTANPÅ den rutiga flanellskjortan. Svarta jeans med nitskärp. Och så skorna. Killers kallas dom visst. Jag vet att de är för stora, hela tre storlekar, men B gillar dom så sjuuukt mycket ändå säger hon.
Hon har blivit så stor. Min lilla tjej. Jag kan inte sätta fingret på det men något har hänt. Det känns som vi glidit ifrån varandra på sistone. Vi pratar inte lika förtroligt med varandra längre. Jag har ingen aning om vem hennes kompisar är. Fan, jag vet inte ens vad hon valde för extrakurs i gymnasiet. Usch. Tiden går så fort. Det känns som att jag vaggade henne till sömns igår, gungade henne i parken, läste sagor under taket till kojan vi byggt av täcken och kuddar. Nä, nu MÅSTE jag släppa det. Nu är det 90-tal. Äsch. Hon går sin egen väg. Och det är väl bra, är det inte. Det var ju så jag ville ha det. Fast ändå. Om bara något år flyttar hon hemifrån. Fan. Och sen tänker jag ännu fler vart-tog-alla-åren-vägen-tankar och ångrar att jag inte tog vara på tiden. Så känns det.
När vi kommer fram får jag en puss. Sen följer min blick hennes steg i för stora skor när hon rör sig grusvägen ner mot festen. Min lilla tjej. Hon ser verkligen inte klok ut.
1 kommentar:
Ta vara på den här tiden, de blir stora fort.
Skicka en kommentar