Vi är ensamma hemma, A-barnet och jag. För första gången. B är ute och roar sig på annat håll. Vet inte vem som tycker det är läskigast av oss, men det lär inte vara A-barnet i alla fall.
Själv känner jag mig trygg. Maten har jag koll på sedan jag otippat googlat "tina bröstmjölk". Det trodde jag knappast att jag skulle göra för ett år sen. Det är knappt jag tror att det skett nu ens. Blöjbytena behärskar jag så bra man kan göra efter sex veckor. Och börjar A-barnet skrika har jag en tung samling med knep och sånger att ta till. Inget kan gå fel.
Nyss hade vi en fin stund vi två. Vi pratade med varandra och delade med oss av våra innersta känslor. Sen tog A-barnet det här med att dela med sig av sitt innersta lite väl bokstavligt och kräktes över min arm, blev tvärilsk och började skrika, för att minuten senare somna i tidigare nämnda arm. Det är onekligen korta avstånd mellan tillstånden. När A-barnet vaknar tänker jag att vi ska spela musik på hög volym och blanda till en rejäl "häxa" av likörerna i sprithyllan. Det är ju sånt man gör när man har FF.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar