Igår agerade hon på nytt som allvetande psykoterapeut i Svt:s morgonsoffa och bräkte ur sig teorier som grundar sig i ett 50-talsideal. Om jag till en början känt att jag vaknat på rätt sida fick Hallins självgoda och arroganta nuna det genast att kännas som att hon var i mitt sovrum och vräkte över mig på den andra, följde upp med att skrikande hoppa i sängen och avslutade med att putta ner mig på ett golv fullt av små legobitar.
I ett inslag för två veckor sedan* fick Hallin oemotsagd påstå att barn inte ska separeras från mamman vid sex månaders ålder och att pappan inte ska vara hemma förrän barnet är i ettårsåldern, eftersom det skadar barnet. Typ. Jag kan till viss del köpa det här om Hallin menar att barnet inte ska separera helt och hållet från den PERSON eller de PERSONER som stått barnet närmast men nu är det ju inte vad Hallin säger. Istället låser hon sig ständigt vid en kvinna-man-mamma-pappadiskussion där hon gärna förminskar pappan. Det är bakåtsträvande, konserverande av könsrollerna och en fet otjänst för jämställdheten.
I gårdagens Gomorron Sverige** fick fint nog Jennifer, HEJA!, replikera på inlägget från Hallin, som dock verkade tämligen obrydd av kritiken. Hallin körde på och över med döva öron och lyckades som lök på laxen även proklamera att det optimala är om pappan är hemma först när barnet kommit upp i tvåårsåldern. ”För barnets bästa.”
Snicke-skit-strunt-snack.
Jag är övertygad om att ett barn behöver närhet från en person – inte ett specifikt kön. Det behöver inte ens vara den biologiska mamman eller pappan som finns där för barnet, det duger fullt och gott med någon som kan, vill och förstår barnets bästa och kan ge den uppriktiga kärlek och uppmärksamhet barnet behöver. I vårt fall är det jag som finns där en större del av tiden just nu. Jag tror nog att A-barnet kan bli en tänkande och kännande människa utan anknytningsproblem ändå.
Efter drygt en månad som föräldraledig ser jag många, många fördelar med att dela lika och att jag gått hem efter ”bara” sex månader. Utöver att jag kan vara den trygga och tröstande famn som ibland behövs, att jag kan mata vårt barn, byta blöjor, natta, förstå och tolka vad som behövs och är rätt ”för barnets bästa”, så finns också andra vinster utanför barnets sfär. Som att jag och B har samma och rättvisa möjligheter att fortsätta göra karriär med allt vad det innebär. Eller att vi nu skapar en grund där vi båda tar lika stort ansvar för hem och barn och som vi strävar efter att hålla även när de tuffare åren kommer med VAB, hämtning och lämning på dagis med mera, med mera.
Nä du, Louise Hallin. Släpp din ruttna sarg från 50-talet och kom in i matchen som liras på 2000-talet.
*inslaget finns inte längre kvar på Svt Play
**inslaget börjar ca 2:20 in i programmet
14 kommentarer:
Right on! Correctamundo.
Om jag förstod Louise rätt i inslaget så gick tankarna ut på att det måste vara mamman som är hemma, eftersom det var hon som ammade. Och att det tog två månader att vänja barnet av vid att ammas. Och sen var den optimala åldern för pappan att vara hemma vid två år. Menar hon alltså att det är nödvändigt att amma barnet tills det är två år? Och varför kan man inte, om nu amningen är så viktig, under en övergångsperiod vänja barnet vid att det är en pappa som matar med nappflaska (en övergångsperiod som antagligen inte behöver vara lika lång som att lära barnet att sluta helt)?
Det hela lämnade en massa obesvarade frågor, förutom att det var lite dålig stil att bara hänvisa till "det finns en massa böcker du kan läsa" istället för att utveckla vad man menar.
Förresten undrar jag hur hon ser på att en hel generation, nämligen min (60-talister) lämnades på dagis från för ett års ålder. Är alla vi "skadade"? Hon nämnde "anknytningsproblem och sena graviditeter". Är för det första sambandet sen graviditet - anknytningsproblem klarlagt? Och är det för det andra ett problem att folk inte skaffar barn när de är 22?
"...från förE ett års ålder...", ska det stå i förra inlägget, tredje styckets första mening. I själva verket tror jag det var betydligt tidigare än så (jag minns inte exakt när själv... :-)
Word. Känns som att det är så jävla mycket just nu om att anknytningen måste vara till mamman och ingen annan. Jag känner mig hela tiden helt defensiv när jag berättar att jag ska jobba i december och barnets far vara hemma (hon är då 5-6 månader). "Ja hon är ju bra på att äta annan mat, har tagit nappflaskan hela tiden, och jag ska inte jobba heltid bla bla bla". Jag skäms över mig själv. För oss är det ju självklart att dela lika.
Dessutom - det här snacket om att pappan kan ta över i tvåårsåldern - hur många har ens råd att vara hemma så länge? Jag antar att de flesta har råd med ett drygt år, kanske möjligen uppemot två om man tjänar bra och snålar som fan. Så det blir ju indirekt att man säger att pappan kan skita i att vara hemma.
Jag och mina barns far delade rakt av, han tog över efter ett halvår. Vårt första barn ammade jag då fortfarande mitt på dagen, pappan och barn kom till mitt jobb varje dag. Och så ammade jag på kväll och natt. Andra barnet slutade jag amma innan halvårsålder. Båda delarna funkade finfint. Hon Hallinskan verkar galen. Tur att jag inte sett programmet.
Det finns fan ingen som provocerar mig så mycket som Louise Hallin för tillfället. Så väldigt... TRÖÖÖÖG bara.
jag är tydligen den enda som inte reagerat över att louise hallin är gammal och mossig, jag har helt missat det här uttalandena och/eller tolkat dem annorlunda och brukar faktiskt säga att jag gillar henne. trots att jag är en sån där dålig mamma som delar föräldraledigheten lika med min man (nästan lika iallafall – han tar ut sexton dagar mer än jag) och började jobba igen när barnet var åtta månader.
att jämställdhet och amning inte skulle gå att förena håller jag inte med om, jag ammar fortfarande så mycket min dotter önskar (den del av dygnet vi är tillsammans) och planerar att fortsätta med det åtminstone tills hon fyller två. de som ammar _minst_ är för övrigt rent statistiskt de mammor som tar ut hela föräldraledigheten eller som till och med är hemmafruar (visste knappt att sådana existerade längre).
Hur har ni löst det med ammningen? Avvand, flaska på dagen ammning på kväll eller går du till hennes jobb?
Får väl instämma i hyllningskören till ditt inlägg!! Hallin är i mina ögon en galen fundamentalist...
Om Hallin får man väl tycka vad man vill. (Själv tycker jag varken hon är bu eller bä egentligen). Men man ska nog vara försiktig med att blanda ihop psykologisk forskning inom barns utveckling med sociologiska önskemål om jämställdhet. För dom som läst psykologi är det vedertagna faktum med massor av politiskt inkorrekta grejer (typ att medelklassen är bättre på att skapa trygga barn än arbetarklassen, att kärnfamiljer får tryggare barn än ensamstående och homosexuella, att ultimat anknytning tar tågordningen först mamma och sen pappa m.m.)
Trots detta kan man VÄLJA att dela föräldraledighet på ett mer jämställt sätt för att det i the long run är ÄNDÅ BÄTTRE för barnet. Givet att det t ex leder till att föräldrarna fortsätter vara ihop, har ett bra förhållande och inte är deprimerade. Till exempel.
För att sammanfatta. Psykologisk forskning ger ganska ofta Kd rätt. Men kan inte föräldrarna leva så utan att dö inombords är det bättre att skita i den.
/psykologen
Psykologen: Intressant. Och jag håller helt med om att man ska hålla isär barnpsykologi och jämställdhet när man diskuterar. Men jag undrar en sak: varför är det nödvändigt att mamman är närvarande under hela första (och helst andra) levnadsåret? Jag förstår att amningen och den närhet den skapar är viktig, men är det inte möjligt för pappan att skapa samma närhet? Om pappan spenderar lika mycket tid med barnet, hjälper till att mata det osv, så borde väl deras band bli lika starkt? Jamenar, det är väl inte själva bröstvårtan som är det viktiga?
Jocke: Det handlar inte så mycket om skillnad i styrka när det gäller banden. Snarare att banden till en mor och till en far ofta (men inte alltid) är olika. Att mamman pga egen uppväxt, samhällets prägel, amning och ditten och datten brukar bli barnets första val när det gäller trygghet och tröst och fysisk närhet. Och att pappan brukar fylla en lika viktig funktion av att vara lite skojigare, lite farligare, lite fartigare, lite "äsch-det-gick-bra". Dessa roller kan förstås vara reversed eller fyllas av två homosexuella också.
Rent utvecklingspsykologiskt är det dessutom bra för ett barn att först skapa en symbios med en person (oavsett kön) för att sedan byta till en annan person. Det handlar om att först lära sig tillit och sen autonomi (på ett enkelt sätt och i rätt ordning). Jag kan tänka mig att det är sånt hallin far efter. Håller dock med om att hon i bland ger ett onödigt beskäftigt intryck. (Vilket iofs kan bero på formatet också då hon måste svara på komplicerade saker på högst nån minut).
Hoppas det inte låter alltför gaggigt. Ett kommentarsfönster är inte heller ett optimalt utrymme för att diskutera barnpsykologi :-)
/Psykologen
Min morsa ar psykolog och jobbar med just de har fragorna. Hon menar att kon definitivt inte spelar nagon roll, pappan kan pa alla satt och vis skapa samma anknytning som mamman. Men det stammer ju att pga att man och kvinnor har fatt valdigt olika uppfostran sa kanske kvinnor generellt ar mer, hmm, 'lampade'... Alltsa inte biologiskt mer lampade, naturligtvis. Men det enda som gor att dessa monster faktiskt kan forandras ar ju att papporna ar med sina barn nar de ar sma. Det ar ju inte precis rocket science.
Tack for en bra blogg forresten. och for att du verkar vara en fantastisk pappa! Jag hoppas att min snubbe kommer vara lika bra nar det beger sig.
Argument som att modern är uppfostrad till att vara den vårdande och därmed lättare kan ikläda sig rollen som första anknytningsobjekt för barnet tycker jag är ett dåligt argument. Snarare ett anti-argument i mina ögon. Och argumentet att "pappan är lika viktig i sin roll som lite skojigare och farligare" köper jag inte heller - där kan gott morsorna dra sitt strå tycker jag.
Själva jämställdhetstanken inom barnuppfostran är ju att möjliggöra för de små att fatta egna val i framtiden, utan att trilla dit på att de vuxit upp i en stereotypifierande miljö. Det låter som att föräldrar som är måna om sina barns mentala frihet och samtidigt vill att barnen ska få knyta an till en person i början bör byta roller och låta pappan vara hemma de två första åren och erbjuda kontinuerlig trygghet så kan mamman komma hem och busa och peppa efter jobbet. Alltså göra precis tvärtom för att väga upp alla hollywoodfilmer de kommer att se på så småningom.
Skicka en kommentar